Det är verkligen lätt att tankarna far iväg och byggs upp till gigantiska murar som hindrar mig från att se det fina som, så klart, finns där framme. För visst brukar allt ordna sig till slut och ibland till och med till något bättre än man kunde ana. Men tiden det tar att komma dit fram är ju bara en ända lång väntan. Väntan på att allt ska börja liksom… Att jag ska jobba med det jag alltid drömt om, att alla i familjan ska ha det bra och att jag själv ska må bra igen. För det ska jag väl? Det är ju det jag tror i alla fall, att livet ska komma åter till mig och att jag ska kunna göra allt det där jag drömmer om. Men när månader läggs till år så börjar jag tvivla på hur jag vill ha det framöver och hur jag kan påverka händelser, mitt mående och mitt liv genom att tänka bra tankar.